Blåhammaren till Storulvån - Enkel vandring eller lurig etapp?

Etappen mellan Blåhammaren och Storulvån är en av de mest tacksamma fjälldagarna i Jämtlandstriangeln, men den blir bra först när du går in i den med rätt förväntningar. Sträckan är kortare och lättare än många andra turer i fjällen, samtidigt som vind, vatten och underlag fortfarande kan förändra känslan snabbt. Här går jag igenom hur leden faktiskt ser ut, när den passar bäst och vad som gör den här delen av fjällvärlden värd att planera lite extra noggrant.

Vad sträckan mellan Blåhammaren och Storulvån faktiskt innebär

Enligt STF är det här sista etappen i den klassiska Jämtlandstriangeln, och den är ovanligt snäll för att vara fjällvandring. 12 kilometer och 4-5 timmars vandring låter kort, men i fjällen är det alltid mer än bara avståndet som avgör. Det som gör turen intressant är kombinationen av kalfjäll, lätt nedförslutning, vattenpassager och den tydliga övergången från öppet fjäll till fjällbjörkskog.

Jag ser den här etappen som en bra påminnelse om att fjällvandring inte behöver vara dramatisk för att vara minnesvärd. Den är lätt att läsa på kartan, men ändå tillräckligt varierad för att du ska känna att du faktiskt har varit ute på fjället, inte bara promenerat mellan två boenden. Det är just den balansen som gör att leden förtjänar lite mer omtanke än man först tror.

Så ser leden ut i praktiken

Utgångsläget är högt och öppet, vilket betyder att du ganska snabbt märker om vädret är med dig eller inte. Från Blåhammaren går leden först i fjällmiljö med vida vyer, och sedan blir den gradvis mer skyddad när du närmar dig Storulvån. Det är en tur där landskapet förändras tydligt under dagen, och jag tycker att det är en av de stora kvaliteterna med sträckan.

Efter ungefär sex kilometer kommer Ulvåtjärns vindskydd, som är en naturlig plats för rast om vädret tillåter. Därefter korsar leden ett vattendrag som kan behöva vadas, och det är ett moment som många underskattar eftersom resten av dagen känns så snäll. Efter vadet går du vidare över en gammal sjöbotten från senaste istiden, vilket ger en annan känsla i steget: flackare, mjukare och ofta lite mer lättgånget. Sista delen avslutas i fjällbjörkskog, och det är en rätt fin kontrast mot det öppna kalfjället tidigare under dagen.

Det praktiska rådet här är enkelt: låt inte den korta distansen lura dig. Terrängen är inte tekniskt svår, men den kräver att du håller ögonen på underlaget, särskilt om det har regnat, blåser hårt eller är tidig säsong med blöta partier.

Jag brukar tänka att det här är en led som belönar ett jämnt tempo mer än snabb vandring. Går du lugnt, pausar på rätt plats och har koll på vatten och vind, känns turen ofta oväntat behaglig. Nästa fråga blir då vilken riktning som faktiskt är smartast att välja.

Vilken riktning som passar bäst

Den vanligaste upplevelsen för många är att gå från Blåhammaren ner mot Storulvån som sista dag i triangeln. Det är inte svårt att förstå varför: när benen redan har jobbat ett par dagar känns en mer nedförslutande avslutning betydligt snällare. Om du däremot går åt andra hållet får du en mer tydlig stigning och mer puls tidigt, vilket inte är fel, men det ändrar karaktären på turen ganska mycket.

Om du vandrar hela triangelrundan tycker jag att riktningen ofta bör styras av hur du vill att sista dagen ska kännas, inte av prestige. Det är inget fel med att börja eller avsluta i Storulvån, men just den här sträckan gör sig särskilt bra som avslutning, eftersom du får mer flyt än kamp de sista kilometrarna. Det är ett starkt argument för att lägga den sist, särskilt om du är ute med familj eller om du vill ha en fjälltur som känns trygg snarare än krävande.

Det betyder inte att motsatt riktning är sämre, bara att den förändrar hur du läser terrängen. Går du upp mot Blåhammaren får du en annan rytm, och då behöver du räkna med att ett till synes kort avstånd ändå kan kännas längre. Det leder direkt till den viktigaste praktiska frågan: när är det faktiskt klokt att gå här.

När väder och säsong avgör mer än kartan

På en stabil sommardag är leden lätt att följa och ganska generös mot vandraren. Men fjällen straffar snabbt övertro. Blåst på kalfjället gör att tempot sjunker, regn gör stenarna hala, och dimma kan dra bort mycket av den där lätta känslan som annars präglar sträckan. Det är därför jag alltid ser den här etappen som väderkänslig, även om den inte är lång.

Några saker påverkar mer än många tror:

• Vind gör öppna partier mentalt tyngre, särskilt om du redan är trött efter flera dagars vandring.
• Högvatten kan göra vadet mer tidskrävande och kräva större försiktighet.
• Dimma eller låg sikt gör det svårare att läsa terrängen, även när leden i sig är tydlig.
• Tidig eller sen säsong kan ge snöfläckar, blöt mark och kallare kvällar än du räknat med.

STF påminner också om att vinterleder och sommarleder markeras olika, så det är klokt att inte lita blint på ledmarkeringar om du går sent på säsongen eller i övergångsperioder. Jag skulle alltid ha med karta eller offlinekarta, även när leden i praktiken känns självklar. Det handlar inte om att göra turen mer komplicerad än den är, utan om att slippa onödig stress om sikten plötsligt försämras.

Min egen tumregel är enkel: om prognosen ser marginalt bra ut, lägg till marginal ändå. Den här sträckan blir bäst när du inte behöver jaga tiden. Då återstår nästa steg, nämligen att packa rätt och få logistikdelen att fungera smidigt.

Så planerar du mat, boende och utrustning

Blåhammaren och Storulvån är inte bara två punkter på en ledkarta, utan två stationer med ganska olika karaktär. Blåhammaren har självhushållskök, butik, bastu, dusch och torkrum, och STF anger dessutom att betalning sker med kort. Storulvån är en smidig målpunkt med restaurang och bra service för dig som vill avsluta turen utan att behöva tänka på matlagning direkt efter mål.

Det gör sträckan ovanligt praktisk för den som vill vandra lätt. Jag hade packat så här för just den här dagen:

• Vindjacka eller skaljacka som stoppar blåst på kalfjället.
• Extra mellanlager, även mitt i sommaren.
• Mössa och tunna handskar om vinden vänder.
• Vandringskängor eller skor med bra grepp, särskilt om det är blött.
• Karta eller offlinekarta i telefonen.
• Minst 1,5 liter vatten per person som utgångspunkt, mer om det är varmt eller blåsigt.
• En liten matsäck som går att äta utan lång paus.
• Stavar om du vet att knän eller balans brukar säga ifrån i nedförsbacke.

STF beskriver också att Storulvån nås med tåg till Duved eller Enafors och sedan transfer vidare, vilket gör området lätt att kombinera med kollektiv resa. Det är en detalj som spelar stor roll för planeringen, eftersom den här leden fungerar lika bra för en klassisk flerdagarstur som för en mer avskalad fjällhelg. Om du däremot ska övernatta på Blåhammaren hade jag bokat i god tid, för det är just den typen av boende som fylls snabbare än man tror under fina perioder.

Med rätt packning blir den här dagen enkel att leva i. Utan rätt packning blir samma 12 kilometer plötsligt betydligt längre, och det är ofta där folk gör sin första riktiga felbedömning.

Misstagen som ofta gör den lätta dagen onödigt tung

Det vanligaste misstaget är att behandla etappen som en ren transportsträcka. Den är visserligen kort, men fjällmiljö är aldrig helt förutsägbar. Om du startar för sent, går för lättklätt eller förlitar dig på att det “bara” är nedför, kan du ändå komma fram frusen, trött eller mer irriterad än du behöver vara.

Jag ser särskilt fem misstag gång på gång:

• För sen start, vilket gör att du kommer in i sämre väder senare på dagen än planerat.
• För tunn klädsel, där man glömmer hur kallt vind faktiskt känns på kalfjället.
• För lite marginal vid vadet, särskilt om man stressar eller försöker gå för snabbt.
• För mycket förtroende för mobilen, trots att batteri och täckning inte alltid är det du vill luta dig mot.
• För tung packning, vilket gör att en i grunden lätt dag känns märkligt seg.

Om du vill undvika de flesta problemen räcker det långt med två saker: börja tidigt nog och ta med fler lager än du först tycker känns rimligt. Jag hade också hållit ett öga på marken efter regn, eftersom våt sten och mjuk mark ofta kostar mer tid än man tror. Det är inte dramatik, bara fjälllogik.

När du väl har den logiken på plats blir det mycket enklare att uppskatta vad området runt leden faktiskt erbjuder, i stället för att bara fokusera på förflyttningen mellan två stugor.

Det lilla som gör störst skillnad om du vill stanna längre

Om jag bara fick lägga in en extra sak i planen runt den här sträckan skulle jag tänka i form av en natt till eller en lugn morgon. Blåhammaren är hög, utsikten är stark och det är ett ställe där vädret kan ge dig en helt annan upplevelse om du inte har bråttom vidare. Storulvån fungerar samtidigt bra som bas för en mjuk ankomst eller avresa, särskilt om du vill resa vidare med tåg och transfer utan att stressa sista dagen.

Det finns också små dagsturer i området som gör att vandringen känns mer komplett. Ett kortare mål runt Storulvån eller en extra kväll på Blåhammaren kan ge dig det där lugnet som ofta saknas när man bara försöker “ta sig igenom” en led. För mig är det ofta där fjällupplevelsen blir bäst: när man låter platsen vara mer än ett ledbyte.

Så om du planerar turen mellan dessa två fjällstationer skulle jag hålla fast vid tre saker: gå med marginal, packa för vind och väta, och ge dig själv tid att faktiskt se landskapet när det öppnar sig. Då blir den här etappen inte bara lätt att gå, utan också en av de mest minnesvärda dagarna i hela området.